skabara.blogg.se

Lite nya bilder

Ja de var ju ett tag sen som jag lade in några bilder här. Man har haft lite att tampas med - bl.a så lämnade min lilla gråa pudel Tintin jordelivet - bara 10 år gammal - han somnade in lugnt och stilla här hemma i sin korg ... men oj oj oj vilken sorg och saknad han lämnade efter sig ... det finns inga ord

Vila i frid älskade lilla Tintin 💕

Men innan Tintin lämnade jordelivet - så kom en svart pudelurum in i vårt liv - och trots att Tintin var sjuk på slutet - så piggnade han ändå till lite och lekte med nykomlingen. Den svarta pudeln är en omplacering och när han kom till oss (mig & Tintin) så var han 2,5 år. Jag döpte om honom från Sudden till Scooby - då han var så rädd för allting - precis som Scooby Doo är rädd för spöken 😄

Ja jösses säger jag bara - så mycket spring Scooby har i benen ... man blir trött bara av att titta på honom - vilket energiknippe!!!

Du Scooby!!! - ge mig en fjärdedel av din energi och jag lovar ... jag hade sprungit ihjäl mig - eller nåt i den stilen 😄

Vi har ju haft lite att jobba med - Scooby och jag ... dels att få honom att lugna ner sig och bli trygg tillsammans med mig - det har tagit sin tid - men med tålamod kommer man långt. Jag ville INTE ta bort hans personlighet - den där glada energiknippet som han är - det vill jag att han fortfarande ska vara! Men med ett lugnare och tryggare sätt - så här har vi vistats i olika miljöer och situationer och han har fått träna sig på att förlita sig på mig som flockledare och det har gått över förväntan.

Men så var det de här med bilåkningen ... oj oj oj - ja han skrek ordagrant som om jag faktiskt försökte ha ihjäl honom - så till den milda grad att grannarna kom ut och undrade vad jag gjorde med honom. Jo, svarade jag, vi har bilträning ... Jamen - han skriker ju som om du håller på att sparka ihjäl han ... Ja, svarade jag - just därför som vi har bilträning ... Och då hade jag inte ens startat bilen ... vi bara satt i den ... Scooby var ju så panikslagen bara av att komma i närheten av bilen - än mindre att behöva sitta i den. Men då jag älskar att köra bil - att vara ute i naturen - att fotografera - samt så vill jag ha hunden med mig - så är det ett måste att lära honom åka bil. Jag fick faktiskt ta hjälp av min gamla hundinstruktör från brukshundsklubben, för att komma vidare - för Scooby stängde verkligen av all form av kontakt, han var inte ens mutbar med det godaste godis och han skrek i ren och skär panik. Nu har vi tränat i ca 1 år ... och ja - gedigen träning ger resultat. Idag hoppar han självmant in i bilen och börjar han att gå upp i varv och stressa upp sig - så får han sig en åthutning och när han tystnar och lägger sig ner - då får han sig en godis. Ja, man måste ju visa vad det är jag vill. Ja, vi har verkligen kommit långt

Så nu har han fått hänga med på ett antal fotorundor, vi har plockat kantareller i granskogen, vi har mött rådjur, rävar och harar och hundar har ju en naturlig instinkt att ta upp jakten på villebrå - men oj så duktig han har varit - att när jag har kallat in honom - så har han vänt i luften och sprungit tillbaka till mig och har då fått massor med beröm!!!

Och JA!!! han har fortfarande sitt glada sätt att vara och springer fortfarande som en tok och kör en final på det ... och det ska han få fortsätta med 💓

Ja - det var bara en liten del av allt man har gått igenom. Men när man är uppväxt med hund, samt själv haft i hund i drygt 40 år och tränat både lydnad och agility, spår och rapportering osv - då blir det en livsstil. Hunden fyller ett tomrum, är alltid glad när man kommer hem, man kommer ut i naturen, man har någon som behöver ens omtanke. Det är svårt att vara utan hund.

Så ... lite bilder från Scoobys och mina fotorundor som har vi tagit - vi har varit ute i ur och skur - i snö och kyla - i sommar och sol - men även i storm då vågorna gått höga - kvällsrundor med fina mörkerbilder osv. Så han har minsann fått hänga med på allt möjligt ... men det bästa av allt - vilket sällskap han är - man är aldrig ensam ❤